13-10-21

Välj de kapitel du vill läsa genom att följa länkarna, gå tillbaka  till innehållsförteckningen genom att klicka på de blå prickarna mellan avsnitten.

Innehållsförteckning
Förord
Inledning
Hur var det innan feodaltiden?
Kinesisk och koreansk invandring
Den första statsbildningen
Buddhism eller shinto?
Storgods bildas
Från arrendelotter till storgods och decentralisering
Familjen Fuyiwara
Isolering
Murasakis Genji monogatori
Feodalismens början
Kamakuraperioden, 1185 - 1332
Kultur och religion under Kamakuraperioden
Muromachiperioden, 1332 – 1572
Kultur under Muromachiperioden
Azuchi Momoyamiperioden 1573 – 1602
Edo-perioden
Kultur under Edoperioden
Egna kommentarer
Källförteckning

Förord

Detta arbete skall dels handla om vilken påverkan och konsekvens som kontakterna med Kina, Korea och Europa har haft på Japans tidiga utveckling i fråga om kultur, religion, hantverk m.m. men det skall också handla om hur feodalismen fick så starkt fotfäste i Japan under så lång tid (1160 - 1868). För att ge läsaren en klarare bild av denna utveckling kommer jag ta med henne/ honom på en resa genom århundraden av spännande händelser.
Jag har valt detta ämne därför att jag tycker de asiatiska kulturerna är väldigt intressanta. För några år sedan hade jag en period då jag bara läste skönlitteratur med japanska och kinesiska historier. Att skriva det här arbetet kan dels ses som en fortsättning på det intresset, dels som någon slags förlängning på det fördjupningsarbetet om Kina jag gjorde på A-kursen. Det är ett sätt att fördjupa kunskaperna i dessa kulturer som innehåller för mig (oss) så spännande och exotiska inslag.



Inledning

Mitt fördjupningsarbete handlar om Japans historia från 200 f. Kr. till 1868. Min avsikt var att spåra tillblivelsen av feodalismen bakåt i tiden och att påvisa betydelsen av utländska influenser för dess tillblivelse
Tiden före feodalismen gav den dess styrka och makt, kan man säga. Krigarnas lag – bushido möjliggjorde sedan för feodalismen att stanna kvar som styrelseskick ända tills 1868. Emellertid började shogunatet vackla redan vid 1700-talets början.
Det knepiga med det här arbetat har varit att knyta ihop trådarna när olika styrelseskick och shogunat har avlöst varandra. I och med att styrelseskick och samhällsbild förändrades så ändrades även titlar och ämbeten, krigare blir godsherrar och ämbetsmän, godsägare blir feodalherrar och så vidare, men jag tror att jag till slut har lyckats. Jag har många gånger varit tvungen att gå tillbaka i historien och till böckerna för att försöka klarlägga vissa utvecklingsfaser som har varut otydliga. Samtidigt är många detaljer utelämnade, det här arbetet skulle i annat fall bli dubbelt så långt.
De böcker jag valt som referenslitteratur är Asiens Historia, Japans Historia, Japan – kultur och historia, Världen Idag – Japan och Korea och Människans Historia – avskilda världar. De båda förstnämnda var väldigt övergripande, beskrev endast de stora dragen i historien utom på valda bitar medan den tredje var väldigt ingående och beskrivande, de många namnen och de japanska begreppen gjorde att det ibland var svårt att hänga med. De två sistnämnda är encyklopedier med ganska begränsade artiklar om det förgångna Japan. Jag har också använt mig av Berättelsen om Genji, en roman skriven på 1000-talet som lite kuriosa och en samtida historia om hur det faktiskt kunde gå till, samt ett kapitel om Japan ur Den absoluta statens utveckling som var till stor hjälp när jag skulle knyta ihop trådarna. Några delar av Nationalencyklopedin har också varit till hjälp i sakfrågor.
Med hjälp av litteraturen jag läst har jag försökt, utifrån mina funderingar och slutsatser, skapa mig en egen bild av historiens ursprung; huruvida den stämmer eller ej låter jag vara osagt. Den skiljer sig säkert inte nämnvärt från mina källor men varför Japans utveckling blev som den blev framgår inte rätt ut i dem. De bara konstaterar fakta. Undantaget är Michael Nordbergs Asiens historia.
De namn, förutom namnen på kejsarna, som förekommer i den här redogörelsen betecknar i de allra flesta fall ett familjenamn. Där inte så är fallet framgår det av texten. Japanerna sätter familjenamnet först och så har jag också gjort.

Kejsarna hade under lång tid en väldigt underordnad roll och avlöste varandra med ett par års mellanrum, varför deras namn är utelämnade utom där jag tycker de har spelat en avgörande roll.



Hur var det innan feodaltiden?
Historisk bakgrund

Japan har förmodligen varit permanent befolkat sedan stenåldern, för 30 000 år sedan. Under den äldre stenåldern hade Japan fortfarande landkontakt med fastlandet. För ca.10 000 år sedan fick landet sin nuvarande form . Ainufolket, en etnisk folkgrupp med europeiska drag som man tror har ett visst släktskap med sibiriska folk, var troligen de första bosättarna på Honshu och Hokkaido, möjligtvis kom de på ett ännu tidigare stadium. De invandrande mongoliska befolknings- grupperna som senare kom bosatte sig på Kyushu och Honshu. Det underlägsna ainufolket, med dess stenålderskultur, blev antingen uppblandade med dem eller bortmotade allt längre norrut. Idag är de en minoritetsgrupp som endast finns kvar på Hokkaido.
Före år 300 e.Kr. bestod Japan av många små självständiga samhällen/klaner styrda av en präst eller prästinna vald av klanen. De olika klanerna ansåg sig härstamma från en och samma stamfader eller moder. Gudarna man dyrkade var också olika för de enskilda klanerna. Dessa två faktorer hjälpte i hög grad redan då till att stärka solidaritetskänslan inom klanen. En känsla som troligtvis kom att betyda mycket även vid den senare utvecklingen av feodallänen.

Kinesisk och koreansk invandring

Redan långt innan Kristi födelse var invandringen från Kina och Korea stor. Invandrarna införlivades troligtvis av de samhällen som fanns eller byggde sig egna byar . Mongoliska erövringar via Korea gjordes förmodligen också. Invandrarna förde bland annat med sin kultur och risodlingskonsten och omkring 200 f. Kr. introducerade mongolerna även konsten att bearbeta järn och brons. Japan utvecklades från stenålder till bronsålder på några århundraden.
Järnredskapen gjorde att risodlingen gick lättare. De som hade bördigare land började få ett visst överskott. Andra mindre gynnade kunde ett dåligt år bli tvungna att byta mark mot mat; fattiga blev därmed beroende av rika vilket gjorde att klasskillnader började uppstå. Detta ledde till att vissa familjer fick mera makt. I Naraområdet, som var ett utvecklat område, fanns det ett stort samhälle med risodling som näringsgren. Det var där som Yamatoklanen slutligen tog makten år 300.

 

Den första statsbildningen

Yamatoklanen hävdade att de härstammade från solgudinnan Amaterasu. Yamato vann genom strider suveränitet över de andra klanerna varefter han bildade ett hov i Nara (1). Han enade Japan i den bemärkelsen att han blev de andra klanernas överhuvud, dessa behöll dock det lokala inflytandet, så egentligen är det kanske fel att benämna det stat. Däremot blev Yamatoklanen grunden till den kejserliga dynasti som har levt kvar sedan dess.
De andra klanerna som var grenar av släkten bildade ”hov”. Klanerna var ägare till stora markområden. De ”ägde” även folket som bodde där. Yamato lade sedan även vissa delar av södra Korea under sig men på mitten av 500-talet återerövrades dock området av koreanerna.
Kejsaren makt var av både politisk och religiös karaktär. Förutom att vara ledare förrättade han de religiösa riter som hörde ihop med den animistiska religionen vilken kom att benämnas shinto – gudarnas väg, - där man ser på naturen som besjälad av andar, t ex solen. Soldyrkan är den viktigaste riten i shinto som trots senare påverkan förblivit relativt opåverkad.
Under Yamatoeran fortsatte invandringen stötvis under flera århundraden , då många flydde från det politiska läget i Kina. Denna invandring kom att prägla hela det japanska kulturlivet i flera århundraden framåt. Många nyheter kom in i landet; silkesodling, vävkonsten och konsten att bygga skepp. Än viktigare var kanske att de många invandrande munkarna även förde med sig nya religioner, konfucianismen och buddhismen. Med buddhismen kom mot slutet av 400-talet även det kinesiska skriftspråket till Japan.
Denna tid i den japanska historien hade därmed en stor framtida betydelse för den fortsatta utvecklingen i Japan. Kanske kan man säga att Kina var för japanerna detsamma som Antiken var för Europa under renässansen.

 

Buddhism eller shinto?

Mot slutet av 500-talat när buddhismen officiellt hade introducerats hos Yamatoklanen orsakade den ett uppror. På grund av sin olikhet med shintoismen var det många som var emot den, de förstod den helt enkelt inte . Shinto kan man säga dyrkade världen med dess innehåll. Kami kallas objekten för dyrkan som kan vara konkreta: träd, berg, solen och andra naturföreteelser, eller abstrakta som fruktbarhet. Kejsaren var en människogud och även döda hjältar och förfäder dyrkades.
Buddhismen förespråkade att man genom att överge världen kunde nå fram till befrielse från lidande och önskningar. Detta måste ha tett sig ganska absurt och motsägelsefullt för japanerna. Buddhistanhängarna avgick dock med segern och Shotoku, en prins som ansågs som duglig och framsynt, sattes på tronen av den vinnande Soga-klanen. Soga-klanen som var släkt med prinsen kunde efter segern ta över hovets ekonomi och den politiska makten. I och med det blev de snart så mäktiga att de kunde styra riket efter egna önskemål.
Shotoku var den som skrev Japans första konstitution, vilken grundar sig på konfucianska politiska ideal och buddhistiska fredstankar. I konstitutionen betonas att ”fred bör hållas, buddhismen respekteras, de mäktiga klanerna skulle behålla sin inbördes rangordning och underordna sig den kejserliga auktoriteten.”
Under hans tid sändes de första sändebuden till Kinas hov, med sig hade de ett stort följe av studenter och präster. Dessa förmedlade sedan vidare det de hade lärt sig vid tillbaka-komsten. Från Kina kom även den konst och hantverk som hörde buddhismen till: målningar, Buddha-statyer och andra konstskatter. På det här sättet införlivades den kinesiska kulturen mer och mer med den japanska.
Shotoku gynnade också buddhisterna genom ceremonier och stora tempelbyggen som ofta uppfördes på samma plats som en shintohelgedom. Rollen som kejsare gled mer och mer mot att endast vara en religiös ledare för shinto som utförde ständiga och betungande ceremonier. Buddhismens inflytande ute i provinserna var fortfarande mycket svag.
I takt med att nya buddhisttempel byggdes, uppfördes också stora shintotempel som en motvikt eller kanske i protest. I Ise (2) byggdes det tempel som var helgat åt Amaterasu, sol-
gudinnan, och dit sände man systematiskt en kejserlig prinsessa som prästinna. Det utformades också ett ritualsystem av myndigheterna som angav hur de olika ritualerna skulle genomföras. Detta gjorde att shinto blev en mer medveten religion. Det var också under den här tiden som tooriportar började förekomma. Tooriportarna markerade gränsen mellan den världsliga och andliga världen vid den heliga tempelmarken. Med tiden kom buddhismen och shinto att samexistera i harmoni med varandra.
Konfucius bidrag till Japan var mer av en etiklära: hur man skulle förhålla sig till varandra och till överordnade och hur lojalitet, plikt och vördnad skulle vara människors rättesnöre. Denna lära kom att bli väldigt viktig för feodalismen.
Till en början byggdes templen i direkt anknytning till de städer som existerade, men år 737 fanns det tempel i varje provins. De styrande utnyttjade buddhismen för egna syften, det vill säga att via religionen komma till rätta med jordiska problem. Dess värderingar utnyttjades vid uppbyggandet av staten och de moment som inte passade de styrande rensades bort. Även prästerna utnyttjade de styrande för att få höga politiska poster. Med tiden kom olika buddhistiska skolor att strida mot varandra och mot de styrande.
Buddhisterna var nog en sorts opportunister; de stannade där rikedomarna fanns och blev korrupta och makthungriga istället för att missionera ute bland folket på landsbygden. Jag är kanske lite orättvis där, det var ju trots allt de styrande som upplät templen åt dem. Folkets eventuella upprorskänslor kunde man tygla genom att ständigt ge dem nya tempel att bygga. Så förmodligen hade övergången till buddhismen gått snabbare om de kommit närmare folket från början. För dem var de nog snarare en belastning. När jag hade grävt djupare i detta läste jag att en präst faktiskt blev straffad för allmännyttig verksamhet . Detta visar att inte alla var så dåliga som jag först ville göra gällande. Buddhismen var även lite osynlig, kan man säga. Under den första tiden gick den först och främst ut på att studera de olika lärorna inne i templen.
Dessa omständigheter gjorde säkert att gemene man förknippade buddhismen med de rika överklasserna och det vet man väl vad de skattetyngda bönderna tyckte om dem, eller? De bodde ju också närmare naturen, levde av den. Shintoismen låg närmare till hands för dem. Fick jag välja så skulle jag hellre dyrka ett vackert vattenfall än intigheten och tomheten.
Den influens som buddhisterna kom att få över kejsaren och hovet fick så småningom konsekvenser som jag återkommer till senare i texten . Utöver det som jag redan nämnt om konfucianismen blev den en viktig filosofisk lära under Tokugawa-shogunatet.

Storgods bildas

På 600-talet infördes även det i Kina gällande förvaltningssystemet till Japan och modifierades efter japanska behov. Japan blev därmed att kejsardöme med centraliserat styre. Tidigare hade klanerna styrt sina områden enväldigt och man stred ständigt sinsemellan om den politiska makten. Nu ville Sogaklanen bilda en stat där kejsaren var i centrum.

Taikareformen
Taika-reformen som infördes innebar följande:
• All mark tillhörde kejsaren.
• Han och alla mäktiga klaner skulle upphöra med att äga livegna , de gavs istället arrendelotter på livstid. Arrendarvodet är i det här sammanhanget lika med skatt.
• Landet delades i provinser, provinserna i distrikt, distrikten i mindre områden och områdena i kobunden (risfält), varefter man arrenderade ut jordlotter till folket.
• Adelsmännen fick ett större markområde.
• Arrendet fick man på livstid. Varje kobunden beskattades därför hade man inte lov att sälja eller köpa jord. Ett hushåll gavs en sammanhållen markyta. Vid dödsfall drogs arrendet in för just den jordlotten vilket innebar en minskning av jordarealen för den återstående familjen.
• I alla stora och små enheter fanns en styrande ämbetsman.
• Det infördes ett system för utarrenderingen, skatteuppbörd och mantalsskrivning.
• Trafiknätet byggdes ut och militära anläggningar skapades för att upprätthålla styret.
• Man organiserade också en värnpliktsarmé för vakttjänstgöring vid slottet och andra strategiskt viktiga platser.
• Alla inklusive slavar hade rätt till ett arrende. Det innebar att ju fler slavar man ägde desto större område fick ägaren arrendera eftersom jordlotterna delades ut i ett sammanhållet område för det aktuella hushållet. Slavar var dock en underklass som inte hade rätt att bosätta sig var de ville. De hade inte heller rätt att gifta sig
• Bönderna beskattades och tvingades även att utföra dagsverken samt göra krigstjänst. Skatten betalades i ris och andra naturaprodukter. Arbetsplikten var dock den viktigaste biten för staten. Ämbetsmännen, de tillsatta förvaltarna i en provins kunde också ta ut bönderna för 60 dagars tjänstgöring, vilket innebar att det ofta fattades arbetskraft på det egna risfältet.
Den enda privatägda marken tillhörde adeln och klostren som hade resurser för att bryta ny mark eller förbättra gammal mark. Från 743 tilläts man, om man bröt ny mark eller förbättrade gammal mark, att bli permanent ägare till den. Klostren var enligt lag skattebefriade och adeln kunde även utnyttja sin politiska ställning till att få rätt att äga mark genom vapenmakt eller korruption. Huvudsaken var att man hade stöd från någon av kejserligt blod.



Från arrendelott till storgods och decentralisering

Arbetsplikten var den mest betungande skattebördan för bönderna som, om de kunde, helst betalade i natura Så för att slippa alla betungande skatter ”donerade” enskilda små och större jordinnehavare sin mark till dessa och de mäktigaste donatorerna sattes av adelsmannen in som förvaltare på egendomen. Bönderna knöts till de här privata godsen i ett beroendeförhållande; de blev skatte- befriade men betalade i stället en arrendeavgift och var beroende av godsägarens beskydd. Godsägaren eller förvaltaren var i sin tur beroende av den adelsfamilj/ kloster som stod som formell mark ägare. Under 700- och 800-talet hade alla små arrendatorer knutits till de stora godsen och den centrala styrelsen fick allt mindre betydelse (och skatteinkomster) och kejsarfamiljen förlorade till slut kontrollen. Vid 900-talets slut var Taika-reformen bara ett betydelselöst ord.
Landets ekonomi var nästan helt beroende av böndernas skatter och detta system, tror jag, ligger tillsammans med den samtida privatiseringen av många egendomar till grund för det senare systemet med feodalgods.
De kejserliga ämbetsmännen som var satta att driva in skatterna började också ta för sig för egen räkning. Behovet av försvar på egendomen, mot fiender och kejsarens skatteindrivare, gjorde att grupper av väpnade män, som oftast var före detta värnpliktiga organiserades och anställdes med lön (ris) på godsen.
Mäktiga godsägare eller ämbetsmän som efter sin tjänstgöring stannat kvar i provinserna med olagligt tillskansad egendom kunde ha upp till flera tusen krigare. Ur dessa godsägargrupper växte senare militäradeln, ”samurajerna”, fram; men några kan också ha kommit ifrån jordlösa aristokrater och rika smågodsbönder. Samuraj betyder ”den som tjänar”, och avsåg många gånger även vanliga soldater, men efter hand blev samurajernas status ärftlig. De mest framstående samurajklanerna var genom ingifte och långväga släktskap förgreningar av den stora kejsarfamiljen.
Som jag ser det ligger detta förvaltningssystem helt till grund för det feodala systemets uppkomst som växte fram på gott och ont. Ur systemet kunde det växa fram en elit som skodde sig på centralmaktens bekostnad. Den senare försvagningen av kejsarens makt och inflytande som skedde underlättade förstås också,. Man gick från ett system med arrende till ett annat system som också innebar arrende, frivillig mer eller mindre visserligen, men ändå. Vad blev resultatet? I slutändan orsakade den kejsarfamiljens fall.

 

Familjen Fuyiwara

År 710 hade man i Nara byggt en ny huvudstad efter mönster av den kinesiska Tangdynastins huvudstad Chángan med en kvadratisk rutmönstrad stadsplanering . Enligt den kinesiska kosmologin var det så man skulle bygga; med vägar vinkelrätt mot varandra i de olika väderstrecken, omgjärdade av en stadsmur. Både stadens kvadratiska grundplan, utformning av viktiga byggnader och hur staden placerades i landskapet har sin grund i kosmologi och magiska kvadrater .
När det kejserliga residenset flyttade dit var syftet att centralisera styret och makten. Man öppnade marknader både i Nara och ute i provinserna. Där sålde bönderna sina olika produkter. Myntsystemet hade kinesisk förebild men blev aldrig någon succé. Det finns inga klara uppgifter om hur det var innan men innan Taika-reformen så hade de flesta bönder lägre status och var underställda sina respektive klanhövdingar så eventuellt överskott tillkom väl dem. Man kan ju också tänka sig att en viss bytesmarknad förekom.
Nara omgavs av stora buddhistkloster och deras ökade makt oroade flera aristokratiska familjer, främst familjen Fuyiwara. År 770 tillsatte familjen Fuyiwara, efter skickliga mani-pulationer, en ny kejsare. Hans son flyttade senare huvudstaden till Kyoto (3), främst för att komma bort från buddhisterna. De förbjöds att bygga sina kloster i Kyoto och att blanda sig i politiken; höga ämbetsmän fick inte heller vara praktiserande buddhister. Familjens fortsatta manipulationer och ingiften i den kejserliga familjen resulterade i att den fick allt större makt och kontrollerade allt fler storgods. Från mitten av 800-talet hade de full kontroll över kejsarfamiljen. De hade genom arvsrätt fått posten som kejsarens förmyndare, det som kallades ”mannen bakom tronen”, och de hade också ärftliga rättigheter till premiärministerposten och andra höga ämbeten .
Mot slutet av 1000-talet infördes ett nytt politiskt system, insei, som innebar att makten kom att ligga hos den abdikerande kejsaren. Den makthavande kejsaren kunde styra enväldigt till skillnad från den regerande kejsaren eftersom han var bunden av restriktioner och plikter.Därmed förlorade familjen Fuyiwara sitt inflytande.

 

 

Isolering

I takt med Tangdynastins förfall i Kina minskade det glorofierade japanska intresset för Kina och deras kultur, och man började utifrån den kinesiska kulturen utveckla en egen. Man ville inte längre se sig som underlägsna Kina. Från år 839 upphörde de officiella kontakterna med Kina. De enda som fortfarande gjorde resan var köpmän och munkar. Isoleringen gjorde att japaniseringen av den i Japan befintliga kinesiska kulturen gick snabbare.
Man började också utveckla ett eget skriftspråk. Detta var inte så lätt eftersom kinesiska ord är enstaviga och japanska är flerstaviga. Även fonetiskt var de olika. Resultatet blev två stavelsesystem, hiragana och katakana kort kallat endast kana, där man förkortade de kinesiska tecknen. Dessa blandades även med kanji, tecken som betyder ett helt ord. Det hela var mycket invecklat men så pass mycket kinesiska termer och ord var redan etablerade. Ett byte av skriftspråket mot t ex vårt alfabete hade inneburit enorma svårigheter. Men det hade varit mycket lättare att lära sig eftersom det hade betydligt färre tecken än det kinesiska skriftsystemet .
Kinesiskan förblev länge männens skriftspråk och man satte en ära i att skriva så sirligt och vackert som möjligt. Kalligrafisk konst förblev länge männens område. Murasakis Berättelsen om Genji är däremot skriven på hiragana som användes mest av kvinnorna .
Konst, hantverk med mera förlorade gradvis det kinesiska arvet och blev sin egen särart. God smak var ett viktigt inslag i formgivningen och designen.
Det här var nog en viktig period, när man utan yttre påverkan kunde utveckla sitt sinne för det vackra och sköna som kännetecknar japansk konst och hantverk. Inom litteraturen hade man den första guldåldern på 1000-talet. Det skrevs poesi, flera skönlitterära verk, historieböcker och buddhistisk litteratur. Det utvecklades en inhemsk måleristil, Yamato- måleri. Man översatte folksagor till färgglada serier på bildrullar. Textilier visade upp samma glada, starka färger som målerier. Olika tekniker i lackarbeten utarbetades.

 

Murasakis Genji monogatori

Denna roman som skrevs på 1000-talet är en av Japans mest kända romaner från den tiden. Den handlar om Genji, en ung prins liv. Författarinnan var en hovdam av fin familj. Hon skrev boken främst för att roa de andra palatsinnevånarna.
Det som fascinerar mig är inte de kärleksäventyr som romanens huvudperson, Genji, har. Utan det är den finess som de utförs med: korta insmugglade poem med många under- meningar, diskretion, överdrivet artigt, mycket hysch-hysch och helst maskerad för att inte bli igenkänd av någon. Man kan också få sig en inre bild av hur kejsaren och hovet levde, vilka plikter och restriktioner som fanns för dem.
På kejsarens lott föll alla de religiösa ceremonier som ständigt återkom, invigningsriter och utnämningar av ämbetsman. Alla var mycket påkostade evenemang som alltid drog en stor mängd människor till sig . Kejsaren anordnade också fester för att ära något eller någon. På festerna fanns det alltid dans- dikt- och musiktävlingar, även ordlekar var vanliga. Alla försökte givetvis överglänsa varandra.
När prästinnan till Ise-templet blivit utsedd, följde hela hovet med till Ise för att vara med om de riter man utförde i samband med invigningen. Vid de processioner som genomfördes på palatsområdet satt kvinnorna gömda bakom gardinerna på sin bärstol. Över huvud taget när de skulle någonstans använde de i sina bärstolar.
Att läsa den här romanen ger lite mer verklighetsunderlag än den övriga litteraturen jag läst eftersom man vet att den är skriven under 1000-talet. Hovlivet levandegörs på ett sätt som får en att känna sig som en direkt åskådare. Fast man får tänka på att boken var skriven för att underhålla hovet så vissa försköningar eller fria fantasier är säkert tillfogade.

 

 

Feodalismens början

Kamakuraperioden, 1185 – 1332

Från 1000–talet hade de statsägda jordlotterna minskat i antal. De privatägda egendomarna hade expanderat kraftigt tack vare uppmaningar av centralmakten att bryta ny mark. Hovadeln förlorade all kontroll över ekonomin och politiken. Adelsmannen/ämbetsmannen, den skattebefriade (lagligt eller olagligt) godsägaren som har beskrivits tidigare, blev en central figur som försvarade sin provins från central- makten med lejda krigare. De var före detta värnpliktiga eller mindre betydelsefulla smågodsägare. De krigiska adelsfamiljerna förenade sig i större områden och blev på så sätt mer kraftfulla och mäktiga. Men för att hävda sin egen existens behövde man ledare som var av kejserligt blod . Minamoto Yoritomo var av en sådan familj.
På 1100–talet var det framförallt två rivaliserande familjer som växt sig särdeles stora. De var bägge familjer med militär bakgrund som lyckats bli medlemmar av aristokratin. Var och en stod i spetsen för stora truppsamlingar. De hade båda ett stort inflytande över hovet, men ett stort sjöslag (4) avgjorde slutligen familjernas öde där familjen Minamoto avgick med segern.
Yoritomo fick, både av det regerande hovet och av de f.d. kejsarnas administration, rätten att ta hand om och administrera skatterna i hela Japan. För denna uppgift samt ordningsuppgifter stationerades en godsförvaltare, jito, i de olika distrikten. Samtidigt stationerades en annan distrikts-ämbetsman, shugo , att kolla jitons lojalitet. Dessa män var shoguns betrodda vasaller.
Från Kamakura (5) byggde Yoritomo upp sin politiska maktapparat med vasaller och under-vasaller av olika slag som hade olika uppgifter. Alla vasaller, stora och små, hade samma inbördes förhållande där prestation och motprestation ställdes mot varandra; det gällde att utmärka sig för att få fördelar. Vasallerna var ledande krigare som blev vasaller av olika anledningar; dels ville de ha Yoritomos erkännande och skydd av egendomar, dels ville de medverka i krig och få erövrade markområden som belöning. I utbyte mot detta skulle de stå till Yoritomos förfogande i krig. Godset/provinsen sköttes efter eget tycke och smak, hade egen rättsskipning och förvaltning utan inblandning av shogun.
Det ekonomiska systemet var helt och hållet beroende av böndernas arrenden och skatter, därifrån utbetalades löner/ris till krigare och administratörer. Överskottet kunde användas till exempel för inköp av vapen eller för att bättra på sin rikedom. På det här sättet fick Yoritomo både militär och polisiär makt över Japan.
1192 utnämnde hovet Yoritomo till shogun , överbefälhavare, vilket ledde till att hovet förlorade sin politiska makt. Den religiösa särställning som kejsaren hade fick han behålla. Hovet lämnades ifred och tilläts fortsätta sin skuggregering. Därmed var Japans första militärdiktatur bildad. Sitt huvudsäte hade den i Kamakura.
När jiton i sin nit började utöva mer och mer makt mot kejsarfamiljens områden, de var från början skattebefriade, i väst startade den f.d. kejsaren Gotoba krig mot Kamakura-shogunatet, men han besegrades. De som stod på Gotobas sida fråntogs all vidare makt och inflytande. Den besegrade kejsaren förvisades. Ett nytt ämbete tillsattes, dels för att bevaka hovet, dels för att vara en kontaktperson mellan hovet och Kamakura.
För krigaradeln del var markinnehavet viktigt eftersom det länge pågått strider om äganderätt till olika områden. Lagar omarbetades för att bättre passa tidens krav; anpassades
till krigarsamhälle, och man begränsade jitons och shoguns ämbetsmannarättigheter. Där framhävdes också familjeöverhuvudets rättigheter och lojaliteten mellan herre och under-lydande. Det 700–åriga krigarstyrda feodalsamhället hade tagit sin början. Feodalismens attityder och ideal började a inpräntas i det japanska folket.
Efter mongolernas anfall 1274 och 1281 på Kyoshu (6) började shogunatets ekonomi att försvagas vilket resulterade i att ett stort missnöje bredde ut sig bland samurajerna. Visserligen hade de besegrat mongolerna; tyfoner, av japanerna kallade kamikaze hade bägge gångerna blåst på Japanska havet vilket gjorde att mongolernas skepp gick under, men krigen hade tärt på shogunatets ekonomi - det fanns inget krigsbyte att fördela mellan riddarna.
Den nya krigarklassen, samurajerna, som växt fram med feodalsamhället hade blivit stor. Inkomsterna från de feodalgods de bedrev blev mindre och mindre i takt med att de måste dela den med fler och fler, arvssystemet gjorde att jordlotterna blev fler och mindre och därför inte gav så mycket i inkomst. De fick svårt att upprätthålla sin ekonomiska ställning. Det blev vanligt att de sålde sin mark till andra samurajer eller till förmöget folk utanför krigarklassen. Det var visserligen förbjudet, men det hjälpte inte. Eftersom mongolkrigen inte heller gett dem något krigsbyte i belöning eller mark att dela på, som de normalt fick efter en strid, började deras lojalitet också att minska. För att samurajerna troget skulle tjäna shogun måste de garanteras mark att förfoga över i sådan omfattning att deras ekonomiska önskemål tillgodosågs .
När kejsar Godaigo blev varse shoguns minskade makt försökte han genom ett uppror ta tillbaka en del av kejsarfamiljens makt. Intriger och förräderi orsakade till slut att både Kamakurashogunatet föll och att Godaigo förvisades.

 

 

Kultur och religion under Kamakuraperioden

Under perioden hade en speciell krigarkultur utformats, bushido – krigarens väg, en filosofi som präglades av spartanskt leverne, strikta hedersregler och obrottslig lojalitet. För dessa samurajer fick också zenbuddhismen, en meditativ religion, stor betydelse. Den passade med sin tonvikt på självbehärskning och disciplin in i deras liv.
Även i litteraturen och i konsten hade zenbuddhismen stor betydelse. Det enkla budskap man förmedla passade in i tanka-dikten , ett poem med 31 stavelser. Tanka-diktningen utvecklades senare till renga, ett kedjepoem och haiku, ett poem med 17 stavelser. Naturmåleriet fick också ett lyft eftersom man oftast förlade sina meditationsövningar ute i det fria.
Skillnaden mellan den tidiga buddhismen och zenbuddhismen som jag förstår var att i den förstnämnda uppnå nirvana, ett själsligt tillstånd då allt lidande upphör, medan det i den andra gällde att genom meditation få insikt i tingens natur.
Under denna period fick också buddhismen en nytändning, mest tack vare den ändrade uppfattningen om nirvana. Från att ha betytt ett själstillstånd där man övervunnit längtan, kommit undan reinkarnationens återfödslar och blivit ”befriad från livstörsten”, kom den att betyda paradiset, där själen levde. Den hade också ”vuxit” ihop med shinto nu, gudarna och Buddha ansågs som samma väsen. Därför spreds den nu alltmer ut på landsbygden och även nya buddhistiska sekter bildades som vände sig till de lägre klasserna. T.ex. ” Det rena landet ” som man kom till genom att recitera Amithabas namn. Amithaba eller Amida var västra paradisets buddha. En nyhet var också att de buddhistiska munkarna fick tillåtelse att gifta sig.
Man kan förstå att alla dessa nyheter sammantaget gjorde att buddhismen fick en enorm genomslagskraft. Man behövde ju inte helt och hållet överge de gamla gudarna, antar jag. Japanerna var ju också sedan länge vana att dyrka flera gudar.

Muromachiperioden 1332 - 1557

Godaigo lyckades senare att fly från ön dit han förvisats, varmed han kunde återupprätta sitt hov i Nara. Samtidigt tillsatte Ashikagashogunatet i Kyoto en annan kejsare. Under några årtionden fanns det två rivaliserande hov samt ett nytt shogunat. Ashikagashogunatet, hade bildats i Muromachi. Efter drygt 60 år stridigheter lyckades man övertala Godaigo att komma tillbaka till Kyoto, mot löften som senare sveks .
Ashikaga–shogunatet kunde dock aldrig återskapa en effektiv regim och de tidigare konflikterna hoven emellan utnyttjades av shugo för att lägga beslag på stora jordegendomar. Ashikaga Yoshimitsu, den tredje shogunen, var den som bäst lyckades att ena krigarna och Japan. Han vidgade också shugons makt till att innefatta även administration, jurisdiktion och militär-makten i sitt distrikt och skapade genom detta en ny typ av feodalherre, shugo-daimyo . Ashikaga lät också feodlaherren behålla en del av skatten som ersättning för sin tjänst. Shugodaimyo byggde i sin tur upp ett feodalt förhållande till de krigare som hjälpte honom med skatteindrivningen.
Feodalherrarna lurade ständigt shogunatet på skattepengar och dess ekonomi försvagades- de blev beroende av skatteintäkter från Kyotos handelsmän och av skatter från den kinesiska handeln. Även kejsarfamiljen drabbades hårt av den ekonomiska krisen. En kejsare gick så långt att han sålde poem på gatorna På mitten av 1400–talet drabbades landet av flera naturkatastrofer med svält och epidemier som följd. De härskande var inkapabla till att vidta några åtgärder. Medan folket svälte roade sig shogun och hans folk med dramer och dikttävlingar, de levde ett överdådigt lyxliv finansierat av extra skattepålagor. Ashikaga Yoshimasa struntade i politiken och tvister som förekom. En maktkamp om shoguntiteln bröt ut mellan två mäktiga feodalherrar. Den
utvecklades snabbt till en nationell konflikt, onin-kriget, som höll på till 1477.
Shugo-daimyon som bodde i Kyoto hade mist mångas lojalitet eftersom folket kom att anse att lojaliteten skulle vara ömsesidig, att han också skulle hjälpa dem och vid behov ge dem skydd, vilket han inte gjorde. Ute på landsbygden växte sig därför kokujin, lokala stor-godsbönder och samurajer i de olika distrikten starka. De byggde upp en egen maktapparat.
Onin-kriget resulterade i att Muromachishogunatet i praktiken föll men ämbetet shogun fanns kvar i egenskap av formellt statsöverhuvud. Shogun utnyttjades av de mäktigare shogu-daimyo för att komma åt den reella centrala makten och för att utfärda officiella handlingar , t.ex. för handeln med Kina som endast drevs i statlig regi. Strider blossade upp mellan olika handelsstäder som hade sina lojalaliteter hos olika feodalherrar.
En 100 år lång period av inbördeskrig började mellan feodallänen, något som gjorde slut på shugo-daimyo och ur kaoset växte kokujin fram som en ny ledargrupp. I stora delar av Japan uppstod nya maktkonstellationer och i Kyoto stod köpmän, adel och krigiska buddhister mot varandra medan feodalherrarna slet för att bevara makthierarkin. Den centrala politiska makten lyckades dock ingen ta.
Kokujin kom senare att benämnas sengokudaimyo och feodalsystemet ändrades; istället för rätten att beskatta befolkningen i ett område som en belöning till vasallen/krigaren erhöll man nu en markförläning som sengukodaimyo hade indirekt kontroll över. Vasallen skulle ställa upp med bondesoldater vid behov och lämna redogörelser om förläningen. Beskattningen av bönderna fungerade ungefär som förut med arrendeavgifter och dagsverken men om de var mycket missnöjda kunde det hända att de lämnade byn i protest. Det förekom också större bondeuppror som orsakades av den allt sämre ekonomin.
Därför blev det nu viktigare för vasallen att föra en politik som gynnade bönderna och som utvecklade och förbättrade jordbruket. Användningen av gödsel, konstbevattning med vattenhjul och användningen av dragdjur var några av de framsteg som gjordes under den här tiden. Målet var att göra ”sitt” område så välmående som möjligt och att skapa en stark militär makt. Grunden för landets välmående utgjordes till stor del av jordbruket. Men även utvinningen av silver, guld, och järn hade sin del i utvecklingen av landet. Guld och silver användes bland annat till mynt som behövdes vid handeln med Kina. Av järnet framställdes vapen som senare köptes av vasallerna.
När jordbrukstekniken förbättrades började bönderna bli rikare. I distrikten runt Kyoto bröt bönderna även ny mark på områden som inte hade någon ägare. De små men självägande bönderna förenade sig i byalag för att kunna försvara sig. De rika bönderna kunde sälja sitt överskott och köpa redskap på de olika marknader som fanns, mot en till länsherren erlagd avgift. Cirkulationen av importerade kinesiska kopparmynt blev allt vanligare.
Många människor var hantverkskunniga. Ur bondeleden kom flera män som blev renodlade hantverkare och handelsmän. Det bildades både hantverksskrån och handelsmannaskrån, somliga egendomar kunde hysa upp till en 80 olika skrån , till exempel läkemedel, smide, vävning, snickeri, färger och salt. De sålde naturligtvis också sina varor på marknaden. Den här utvecklingen bidrog till att runt de många marknadsplatser, som ofta var belägna vid tempel, hamnar och rastplatser, började växa upp städer. Tidigare stadscentra bildades endast där de kejserliga huvudstäderna uppfördes.
Det byggdes också befästade städer intill vasallens borg som blev politiska, militära och ekonomiska centralorter. För att gynna handeln i borgstäderna skyddade vasallan handelsmännen mot stöld och gav dem skattebefrielse. Man begränsade även skråverksamheten i borgstäderna. Fri konkurrens rådde men också stora klasskillnader; bönderna var förbjudna att flytta till städerna! Syftet med detta var att göra en skarp åtskillnad mellan bondeklass och handelsmannaklass . Många av dessa städer var, liksom jordegendomarna, självstyrda med rika köpmän vid den politiska makten.
1542 kom de första européerna till Japan, det var ett portugisiskt skepp i sjönöd som drev in till en ö nära Kyushu (7). Feodalherrarna fick nu tillgång till portugisiska gevär som var mycket effektivare än de kinesiska som man haft sedan 1510. Några år senare dök de första jesuitmissionärerna upp och feodalherrarna lät dem till en början hållas främst för att inte avbryta den viktiga vapenhandeln.
Jag tror att de långa perioderna av krig blandat med naturkatastrofer av olika slag och ett allmänt politiskt kaos gjorde att både folk och vasaller fick upp ögonen på ett nytt sätt. Systemet hade gjort dem totalt beroende av varandra. En missnöjd bonde kunde rymma; man vågade protestera. Därför var vasallen tvungen att föra en gynnsam politik på egendomen annars skulle han stå utan bönder till slut. Till och med shoguns förhållande till feodalherrarna
var osäkert, på grund av den likgiltiga attityd shogun hade för rikets svårigheter.



Kultur under Muromachiperioden

Den här tiden var kulturellt sätt en blomstringsperiod därför att feodalherrarna samlade gärna det bästa av allting kring sig; konstnärer, poeter, hantverkare och andra bildade som hade något att tillföra städerna. Under Oninkriget evakuerades de lärda ut till provinserna och det bildades lokala kulturcentra.
Klostren blev center för konst och bildning dit de rika skickade sina barn för utbildning. Särskilt gynnade var zenbuddhisterna som stod närmast Kina varifrån många nya kulturströmningar kom. Teceremonin, trädgårdsanläggningskonsten och blomster-arrangemang som vi tycker är så typiskt japanskt kom ursprungligen med zenmunkarna från Kina . Japans första drama, no-dramat, kom också till under den här tiden. No-dramat utvecklades ur religiösa danser och avsikten med dem var att undervisa i den buddhistiska läran.

Azuchi Momoyamaperioden 1573 – 1602

Inbördeskrigen hade hos de mäktiga feodalherrarna skapat en önskan om ett återförenat Japan. Rivalerna stred om makten. Den förste som lyckades var Nobunaga som intog Kyoto 1568. Han gjorde sig av med alla fiender däribland den mäktiga militanta buddhistsekten Det Rena Landet. Men han blev förrådd och anfallen av en av sina befälhavare. Under dennes belägring begick han självmord 1582 . En annan av hans befälhavare, Hideyoshi, lyckades kuva upproret och tog sedan själv makten. Han fortsatte att eliminera potentiella fiender för att få landet under kontroll. Han kunde emellertid aldrig få titeln shogun eftersom han var en uppkomling och inte hade några som helst band till shoguns klan.
När han enat landet konfiskerade han alla vapen som inte tillhörde krigarklassen; dessutom införde han ett nytt system, genom vilket han skulle få total ekonomisk insyn i de olika distriktens hela produktion. Krigarna samlades ihop i borgstäderna för att avskilja dem från bönderna- tidigare hade de varit böndernas ledare. För att få pengar till de stora krigarskarorna och till eventuella krig främjades handeln i städerna vilket beskrevs i förra kapitlet.
På Kyushu växte byn Nagasaki (8) upp till ett center för utrikeshandel. Snart anlände även spanska franciskanerpräster för att missionera. Härskarna började känna sig hotade, man trodde att missionärerna var en förtrupp till framtida kolonisatörer. Därför bannlyste man alla missionärer men inte förrän Hideyoshi låtit avrätta några präster och ett tjugotal japanska kristna fick det någon verkan. Ett par hundratusen japaner hade vid den här tiden konverterat, däribland några feodalherrar.
Hideyoshi ville vidga riket och kanske sysselsätta de krigare han förfogade över. Alltså påbörjades en invasion mot Kina via Korea (9). Man intog Seoul men vid kinesiska gränsen blev man av Mings armé tvingad till reträtt. Inte förrän vid Hideyoshis död 1598 avslutades det misslyckade invasionsförsöket och krigarna kunde återvände till Japan.
Under den här tiden byggdes stora ståtliga slott och det framkom en mer folklig kultur. Kvinnor iförda manskläder uppträdde på olika plaster med dans som tros vara ursprunget till nutidens kabuki-teater där endast män uppträder.

Edoperioden 1603-1867

Vid Hideyoshis bortgång tog Tokugawa Ieyasu makten efter ett slag i Sekigahara (10) år 1600 med den egentlige arvtagaren, Hideyoshis unge adoptivson. Sitt högkvarter förlade han till en borg i Edo (11) som han lät bygga om till ett slott åt sig. Därefter omorganiserades hela feodalsystemet för att få effektivare kontroll, landet delades i 260 han, län, som fördelades bland feodalherrarna. De trogna fick bättre län, närmare shogun, medan de som inte ansågs trogna fick isolerade län långt bort. För att försvaga att ett intimare förhållande spirade mellan feodalherren och befolkningen i området kunde man få lov att byta län emellanåt. Detta var för att förhindra att någon blev för stark och mäktig.
Samtliga feodalherrar hölls under strikt kontroll. För att i länet undergräva deras makt och ekonomi ytterligare var de tvungna att vartannat år tjänstgöra i Edo, den nybildade staden, och ha sin familj boende där som gisslan den tiden som feodalherren vistades på sitt gods. Feodalherrarnas sammanslagna egndomsareal (omkring 600 residens) utgjorde två tredjedelar av Edos yta. Utgifterna för detta dubbelboende var i de flesta fall 60-80% av länets utgifter .
Viktigare ämbeten delades av flera för att undvika maktkoncentration och besattes med vasaller, hatamoto och gokenin, direkt underställda shogun. De i sin tur var övervakade av en censor. Denna noggranna kontroll och genomtänkta system var den hörnsten som gjorde att detta shogunat kunde behålla sin maktposition så länge .
I början av 1600-talet kom även engelska och holländska skepp till Japan (12). De upprättade sin handelsstation på ön Hirado utanför Kyushu. Då hade även spanjorer och portugiser av Tokugawa tillåtits återupprätta handelsförbindelserna. Även om inte engelsmän och holländare bedrev någon mission uppstod det konflikter och rivalitet handelsstationerna emellan i vilka feodalherrarna blev indragna i varmed misstron mot européerna återigen började växa.
Tokugawa förbjöd till slut kristendomen och man fördrev både portugiser och spanjorer. En intensiv förföljelse av kristna gjorde att kristendomen helt utplånades i Japan. Av rädsla för att japanska handelsmän skulle återinföra kristendomen fick ingen åka utomlands och inga oceangående skepp fick byggas. Inte ens japanerna som bodde utomlands fick återvända.
Utrikeshandeln bedrevs fortsättningsvis endast med kineser som anlöpte Nagasaki och med holländarna. Dem lät man vara kvar för att inte helt bryta med Europa; de var dock fångar på sin handelsstation och fick bara lämna den en gång om året.
På mitten av 1600-talet lät Tokugawa införa att strikt rangordnat klassystem enligt Konfucius politiska lära: krigare, bönder, hantverkare och köpmän. Till krigarklassen hörde även adeln och prästerna, köpmännen som var improduktiva var lägst i rang. Kontakterna mellan de olika grupperna försvårades också för att det skulle finnas skarpa skiljelinjer grupperna emellan. Byborna isolerades i mindre byar och var helt beroende av varandra. Skatten betalades kollektivt. Det hårdaste straff som förekom i byn var att bli utstött ur gemenskapen .
I samtliga klasser fanns ett hierarkiskt system som garanterade lydnad uppåt enligt Konfucius lära om vördnad för överhögheten. Shogun privilegierade konfucianismen och uppmuntrade till den, lärosäten öppnades och utbildning främjades.
I och med att fler kom att bo i städerna, alla krigare och godsägaren med hela sin uppvaktning, så blomstrade handeln varmed penninghushållningen ökade markant. Bankirhusen fick med tiden större rikedomar än feodalherarna själva, som också de kom att stå i skuld till dem. Även shogunatet levde över sina tillgångar och hade skulder, trots att de hade inkomster från guld- och silvergruvor (de började i och för sig sina mot slutet av 1600-talet) och skatteinkomster som var en fjärdedel av Japans totala produktion. Palatshushållet slukade mycket pengar och kostnaderna för vasallernas ämbetslöner uppgick till närmare hälften av de årliga intäkterna . Detta, tillsammans med de nybyggen och reparationer av tempel och slott tärde hårt på shogunatets kassa som ibland måste förstärkas genom konfiskering av någon bankirs pengar. Ett annat sätt var att annullera lån, konfiskering av egendomar eller ta ut extraskatter av feodalherrarna. De blev i sin tur fattigare och tog ut högre skatter av bönderna, vilka också blev fattigare. Man kom in i en ond cirkel som var svår att bryta. Många samurajer blev arbetslösa därför att deras feodalherrar blev avsatta till följd av den dåliga ekonomin. De arbetslösa samurajerna blev så kallade ronin . För de som fortfarande var kvar minskades avlöningen.
Bankirhusens utlåningsverksamhet ökade när det blev dåliga tider för bönderna av olika skäl, exempelvis missväxt. Böndernas skatter (från att i början av perioden varit 40-60% av skörden sänktes de till 30-40% mot periodens slut) skulle betalas i alla fall och det enklaste var då att låna till den med nästa skörd som säkerhet. På det här sättet blev bankirerna ännu rikare och många människor fick lämna sina hem och mark till dem eftersom de kom in i en ond cirkel och inte kunde betala det de var skyldiga.
Till följd av den dåliga ekonomin genomförde shogunatet en nyprägling av alla mynt och sänkte metallhalten i dem. Detta ledde till inflation och ekonomiskt kaos. Många lokala uppror bröt ut. Bönderna lämnade sin gård och tog sig olagligt in i städerna. Folket genomförde också flera gånger under perioden masspilgrimsmarscher till templet i Ise i protest mot de höga skatterna och förtrycket. Tågen kunde innehålla flera hundratusen människor.
Tokugawa Yoshimune, kallad Tokugawa-shogunatets återupprättare, utnämndes till shogun 1716. Han gjorde ett par tappra försök rädda situationen. Strikta besparingsdirektiv utfärdades, lyxliv förbjöds och skattesystemet ändrades för att undvika förskingring och för att stabilisera skatteinkomsterna. Istället för att bestämma skatten år för år beräknade man fram ett genomsnitt från de tio föregående årens skördar. Trots åtgärderna kunde inte shogunatet rädda de lägre klasserna ur de ekonomiska svårigheterna som de befanns sig i. Å andra sidan upphävde shogun bannlysningen av den västerländsk litteraturen och man kunde åter ta del av västerländska tekniker och vetenskaper t.ex.: kartografi, skeppsbygge, ballistik och medicin, värdefulla kunskaper som shogunatet senare fick användning för. En liten men välutbildad kärna av vetenskapsmän, alla intresserade av de västerländska vetenskaperna, växte fram.
Efter Yoshimunes död 1745 kom det ingen duglig shogun (det fanns ingen), utan riket kom istället att styras av rådet, shoguns närmaste män. De följande hundra åren genomfördes en mängd olika reformer, allt för att få slut på den ekonomiska krisen. Många varor och industriellt användbara grödor monopoliserades på uppmaning av shogunatet ute i de många länen.
Nya risfält röjdes för att få mat till den allt större befolkningen (omkring 30 miljoner år 1721) . Flera perioder av missväxt med hungersnöd som följd, 1732, 1733,1783-1788, 1833 och 1836, resulterade i att många människor lämnade sina hem på grund av svält. De sökte sig då till städerna där de sökte arbete eller blev tiggare. Den illegala invandringen ökade behovet av varor inne i städerna samtidigt som produktionen minskade på landsbygden. För att motverka detta uppmanades bönderna att på förlagsbasis ägna sig åt hemtillverkning. Men även upproren på landsbygden ökade i antal och omfång, de spred sig också till städerna. Orsaken var främst att köpmännen köpte upp ris och lagrade det i väntan på rejäla prishöjningar men även den allmänna nöden som människorna befann sig i. Bönderna började även kräva sin rätt till ett människovärdigt liv.
I slutet av 1700-talet blev en feodalherre från landsbygden utnämnd till shoguns rådgivare. Han hade sett hur hårt bönderna drabbades av missväxt och hungersnöd. Han bestämde att man skulle lagra en viss del av riset för att ha som reserv vid nödsituationer. Riset kunde då fördelas bland de behövande. Han genomförde även en del impopulära åtgärder: shogunatets egna kostnader skars ned, kostnaderna för kvinnokvarteren minskades med två tredjedelar, nöjesliv förbjöds vilket innebar en nedgång för kurtisankvarteren och en uppgång för olicensierade bordeller samt inskränkte yttrandefriheten. Många författare blev straffade för den kritik de riktade mot shogunatet. Även den folkliga litteraturen blev lidande av censuren. Folkets missnöje tvingade honom till slut att avgå.
1792 kom ryssarna och krävde att landet skulle öppna sina gränser , Japan vägrade. Engelsmännen försökte också förmå landet till att lätta på handeln men utan framgång.
1837 organiserades flera väpnade uppror där folket krävde en reformering av jordägandet. Upproren var våldsamma och skakade om shogunatet. Mängder av människor arresterades och bestraffades.
Tempõ-reformen 1841 var det sista försök till att återställa lugnet och ordningen i landet. Reformen upplöste skråväsendet och införde prisstopp. Den fria konkurrensen främjade de lokala handelsmännen samtidigt som den satte press på de stora och rika handelshusen. Lyx och nöjen förbjöds och censuren skärptes ytterligare. En enormt hård poliskontroll skulle se till att åtgärderna verkligen genomfördes. Oron i samhället blev allt större. Shogunatet handlade mer och mer på måfå. Samtidigt blev de ytterligare ansatta av de västerländska stor- makterna som ville att Japan skulle öppna gränserna.
Den amerikanske amiralen Matthew Perry var den förste som, efter påtryckningar och styrke- demonstrationer fick ett vänskapsavtal undertecknat av shogunatet 1848 . Perry anlände till Japan med en stor flottstyrka med ett brev från presidenten som överlämnades till kejsaren. Sedan drog han sig tillbaka till Riukuiöarna för att invänta kejsarens svar.
Kort därefter gjordes även liknande avtal med Storbritannien, Holland och Ryssland. Efter några år, 1858, kom också handelsfördrag till stånd. Fördrag som kejsaren vägrade att medverka till. Enligt historien måste shogunatet ha kejsarens medgivande till sådana avtal men eftersom han vägrade så undertecknades det av shogunatets högste rådgivare.
Det var många andra än kejsaren och hovadeln som var emot avtalen. Den långa tiden av isolering hade resulterat i ett starkt hat mot utlänningar och ett ultra-nationalistiskt synsätt, nämligen att man såg Japan som ett heligt land under gudarnas beskydd. Besättningarnas attityder mot folket och deras avvikande uppträdande drev många till extrem utlännings-fientlighet. Handeln med väst fick också negativa konsekvenser för det inhemska näringslivet. Exporten av silke innebar råvarubrist för väverierna och importen av bomull pressade de lokala producenterna.
De främlingsfientliga grupperna kom främst från isolerade län långt ifrån Edo . De var sådana samurajer som redan början varit mindre trogna shogun. Dessa allierade sig med hovadeln och andra grupper av oppositionella som ville avskaffa shogunatet till kejsarens förmån. Dessa oppositionella rörelser hade påbörjats de första årtiondena av 1800-talet av Atsune. Han förespråkade en fanatisk shintoism och lojalitet mot kejsaren. Atsunes inflytande var stort såtillvida att hans lärjungar tog del av flera anti-shogunat-rörelser.
Deras gemensamma mål var emellertid att störta shogunatet. Som ett led på vägen ägnade man sig åt attentat mot utlänningar, deras skepp och mot japaner som handlade med dem. Mord på meningsmotståndare var också vanligt. Shogunatet saknade medel för att återupprätta ordningen men lämnade kompensation för skadorna till utlänningarna. När shogunatet satte in sina trupper mot motståndarna slutade det med fiasko. Därmed föll resterna av shogunatets auktoritet.
Det fanns samtidigt en annan rörelse som på fredlig väg ville störta shogunatet. Shogun föreslogs överlämna den politiska makten till kejsaren, vilket shogun accepterade. Men denna koalition gillades varken av hovadeln eller av samurajitrupperna som provocerade fram en öppen konflikt.
Ett kortvarigt inbördeskrig som shogunatet förlorade satte slutligen stopp för den sedan länge dalande maktposition som shogunatet hade i Japan. År 1869 flyttade kejsar Meiji, 16 år, in i Edo slott i det nya Tokyo.

 

Kultur och religion under Edo-perioden

Under den här tiden var Edo inte bara det politiska centrumet utan blev också ett ekonomiskt blomstrande centrum där borgarna (köp- och handelsmännen) i högsta välmåga levde ett väldigt lyxigt och dekadent liv.
Det blev allt vanligare med utbildning även för små barn. Tempelskolorna undervisade i att skriva, läsa, räkna, och gav barnen en allmänbildning .
Historiker som forskade i det förflutna fick upp ögonen för kejsarens gamla roll. Folket började ifrågasätta shogunatets rätt att styra. Shintopräster angrep både buddhismen och konfucianismen. De ville återupprätta shintoismens gamla ställning som helt hade överskuggats av buddhismen. Dessa båda idéer bidrog i hög grad till den nationalism som spred sig i Japan.

 

Egna kommentarer

Så här i efterhand när man gått igenom allt material kan man (tycker jag) skönja ett visst mönster som jag påpekat här och där i arbetet. Byarna blir ”lydriken” under storgodsen med klanhövdingen som godsägare och blivande samurajklan. Godsägarna blir underställda feodalherrarna och ämbetsmännen som styr lokalt över sina vasaller och bönder. Det här är väldigt förenklat, det fanns säkert många fler led i kedjan. De flesta bönder förblir bönder. Hade de turen och skickligheten med sig kunde de i bästa fall bli hantverkare, köpmän eller någons undervasall. En del shoguns tillsatte endast släktingar på viktiga ämbetsposter (eftersom de var ärftliga), andra frångick arvsrätten och tillsatte posterna med män för deras kunskaps och skicklighets skull.
Jag tror att den påverkan Kina hade på Japan under så lång tid i högsta grad bidrog till att styrelseskicket fick den vändning som den fick, samt att den kultur och religion som kom in i landet gjorde det möjligt för de styrande att manipulera folket i den önskade riktningen. Det av betydelse som Europa bidrog till, visserligen i ett sent skede, var väl de vapen som feodalherrarna köpte och med vars hjälp de kunde ta makten. Kristendomen fick aldrig någon större betydelse i Japan. Hantverket som utvecklades till en hemindustri utgjorde ett välkommet tillskott i kassan för godsägarna och de styrande som behövde varje ”krona” för sin enorma maktapparat. Men den viktigaste inkomsten kom under hela tiden från jordbruket.
Landet styrdes med järnhand där oppositionella tystades. Åtstramande åtgärder som varje shogun stramade åt lite till. Den konfucianska ideologin och det hierarkiska systemet begränsade hela tiden folkets möjligheter till ett drägligt liv. Rädslan för repressalier var förmodligen stor. Shogunatet vande sig sedan vid en bra ekonomi och levde över sina tillgångar medan folket led, något som fick efterverkningar när allt föll sönder under dem. De grävde sin egen grav under hela Edoperioden skulle man kunna säga.
Kring den här utvecklingen kan man ju spekulera hej vilt. Det enda som begränsar frågorna är ens egen fantasi.
Var eller vad hade Japan varit utan Kina? Den frågan är omöjlig att svara på. Utvecklingen av jordbruk, hantverk mm hade säkert kommit igång senare men förutsättningar för att skapa feodala enheter fanns redan (alla bysamhällen). Men det fattades en stark sammanhållande länk samt band dem emellan. Fast under alla århundraden fanns det även familjer som inte var totalt lojala.
Men om inte Japan hade isolerat sig under så lång tid? Ja, då kanske folket hade fått upp ögonen och förstått att man levde så mycket annorlunda i andra länder. Men hade man gjort någonting åt det då? Japanerna som var bundna av strikt etikett, vördnad och respekt för överheten skulle nog inte haft styrka att resa sig mot shogunatet om de inte haft någon lika stark på sin sida.
Så här kan man hålla på i evigheter så övriga spekulationer lämnar jag åt läsaren.

                                                                 Birgitta Cabo Galindo, 1999

Källförteckning
Andersson, Perry: Den absoluta statens utveckling, Lund 1987.
Bra Böckers Encyklopedi om Människans Historia: Avskilda Världar – Människor och sam-
hällen i Stilla havet, Mandarin offset, Kina 1995.
Fujio Düring, Chieko : Japan - kultur och historia, Lund 1985.
Illustrerad Vetenskaps Bibliotek: Världen idag- Japan och Korea, Horsens 1994.
Murasaki, Shikibu: Berättelsen om Genji, Lund 1987.
Nordberg, Michael: Asiens historia, Från forntiden till 1914, Stockholm 1971.
Reishauer, E. O:Japans historia, Stockholm 1965.